sunshinegirlensliv

Att få vara nära dom jag älskar bör vara ett privilegium.
Att få uppfostra, lära, fostra, skratta, och älska är typ det finaste du kan få göra.
En slags meningsfull uppgift då du får sjukt mycket tillbaks.

Ja, som ni nog förstår så är jag i bråk med J´s så kallade styvmor...igen :(
Vet inte vad som känns jävligast egentligen.
Allt hon säger sårar mig och gör mig ilsken fast på olika sätt.
Hur ska jag kunna skydda mitt barn från henne när pappan verkar tycka det är okey att hon inte ens säger hej till J? Pappan tillåter henne att total dissa min dotter och det gör henne ledsen och mig arg.

Tråkigt nog så är styvmodern inte så värst "mogen i sitt språk" och det slutar med kommentarer såsom:
* När ska du fatta att j inte är mitt barn?
*Vad hästen skiter och vad du säger lägger jag i samma hög! (haha)
*Du är bara bråkig och dryg!

Eh..försöker förklara för henne att jag handlar inte som jag gör utav dryghet utan av kärlek och att hon säkert inte hade velat att hennes barn skulle bli utsatta för samma behandling.

Vad gör jag?
Helt rådlös nu...
Om 3 månader har J rätten att välja själv vart hon vill vara och självklart vill hon träffa sin pappa med alla diamant-skimrande drömmr och löften.
Borde jag låta henne upptäcka själv?
Ska jag sätta stopp?
Vet ingenting längre...trött på att bråka.
Trött på att förklara.
Trött på att vara vuxen, vill också bete mig som en 12-åring och kasta förolämpningar på andra.
Äh!